Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/