Bekännelse

Hej, jag heter Karin och jag är Iphone-beroende.

Jag vill inte att mina barns bild av mamma är en böjd nacke och ett tankspritt hmmm-ande.
Jag vill inte snegla på telefonen mitt i ett samtal, ett förtroende, en rolig historia för att det plingar till i telefonen.
Jag vill inte svara rappakalja för att jag bara lyssnat med ena örat.
Jag vill inte gunga barnet med ena handen och surfa med den andra.
Jag vill inte natta extra snabbt bara för att hinna kolla FB eller Twitter.
Jag vill inte.
Och ändå gör jag det.

För tänk om någon lajkat min status på FB?
Eller någon kanske har retweetat min fyndiga tweet?
Eller kanske har jag fått en ny följare på Instagram?
Varför kan jag inte släppa taget om den där eländiga telefonen? Den är ju inte viktigare än mina barn? Eller? Är jag verkligen en så dålig mor?

Jag tänkte på det i helgen. När jag var heltidsmor med Lill-Tjorvas. Han och jag följde med Vildis på läger och hade all tid i världen att fördriva. Vi sprang på arenan, hängde i otaliga lekparker, gick till badhuset, tog promenixer. Och där står jag och puttar på gungan. Högre och högre. Piper i magen på lilleman och han tjuter av skratt. Ett sånt där gurglande, bubblande barnskratt. Och jag njuter verkligen. Jag gör det...

...Och tar sedan upp telefonen för att filma och ta kort... För att bevara. För att nån annan gång påminna mig om hur kul vi hade det. I en annan tid när Lill-Tjorvas är finnig och har börjat raka sina fjuniga kinder och bor på nån annan ort långt från mammans ömma men fortfarande frånvarande blick...

Istället för att vara där. Närvarande. Där och då. För samtidigt passar jag på att kolla FB en gång till. Kanske ska jag skriva nåt på Twitter om det bubblande skrattet och hur jag njuter. Och kanske kan jag lägga på ett snyggt filter på en oskarp gungbild på Instagram...

Jag tänkte verkligen på det. Jag stoppade medvetet ner telefonen. Bestämde mig. Sade till mig på skarpen. Och det höll ett tag. Jag puttar gunga, jag klättrar och hoppar, jag gungar gungbräda och jagar och kittlar... Och tröttnar. Tankarna vandrar. Barnet springer iväg och kollar nåt. Och jag tar upp mobilen. Kollar snabbt igenom FB, Instagram och twitter. Tjupp tjupp tjupp. Och så ner med mobilen. Ett hugg av dåligt samvete. Och jag tittar upp för att snappa upp var vi är i leken. Vart rider vi nu? Vem jagar vem? Kan vi gunga ända upp i träden?

Det måste bli en ändring. Jag tycker inte om det. Jag vill ju inte att barnen ska bli beroende av Ipad och mobil-spel. Vilken förebild är jag själv? När har jag spelförbud? Eller mobilförbud... Jag vill verkligen ta tag i detta. Jag ska göra ett allvarligt försök. Jag ska införa mitt eget mobilförbud. Från att jag hämtat barnen till efter nattningen. Ingen mobil. Ingen FB-status. Ingen tweet. Ingen bild. Men akta er vad det kommer ramla in uppdateringar efter kl 21...

Psst... Följ mig gärna på Instagram...