Tågångaren

Vi har en tågångare i familjen. Eller rättare sagt - vi hade en. För idag har A-son opererats. Då går de in och sticker lite hål på hälsenan så den tunnas ut och sen gipsas båda fötterna upp till knät. Så ska han gå i sex veckor. Tufft, men förhoppningsvis slutar han gå på tå sen.

Han är så modig och tålmodig vår kille. Klart han var lite orolig. Orolig att det skulle göra ont. Och att han måste ha för stora skor sen. Det vill han inte. Men sen hänger han med på det mesta. Svarar på frågor, gör som de ber honom om, samarbetsvillig och lugn. Vår lilla hjälte. Jag var inte med på sjukhuset. Kanske lugnast så. För jag kan ju inte låta bli att oroa mig. Mest oroade jag mig för att han skulle sövas. Han var sövd bara en halvtimme och jag fick täta sms-rapporter.

Sen kom han hem. Med fötterna i paket. Lite ont. Lite blek. Och med ett nytt Nintendo-spel. De hade åkt förbi skolan på hemvägen och kompisarna hade kommit och tittat på fötter och Mario-Kart-spel. Vet inte vilket som var mest intressant...

Fröken berättade att hon hade talat om för hela klassen att A-son opererades idag och att han skulle ha gipsade fötter ett tag. Sen frågade hon om någon kunde tänka sig att hjälpa honom under tiden han var gipsad. Med att bära mat och böcker och sånt. Hela klassen hade räckt upp handen. När jag hörde det var jag tvungen att gråta en skvätt. Fina, fina klasskompisarna. Och fina, fina A-son.